Examinationsuppgift- Sammanfattning av kursen Atelierista 1. Guldkorn från veckobreven hösten 2012

Sammanfattning av Atelierista- utbildningen kurs 1-guldkorn från veckobreven. Linnéa Larsson 2012

Någonting som jag tog till mig utifrån seminariet med Tarja Häikiö var att man inom Reggio Emilia och som atelierista arbetar utifrån barnens perspektiv och intressen. Det innebär att arbetssättet är föränderligt eftersom alla barngrupper ser olika ut och alla barn är olika och lär sig på olika sätt. Ett barn har 100 språk vilket man menar inom Reggio Emilia och då gäller det att atelieristan ser vilket språk som barnet är intresserad av för att kunna utvecklas. En del barn kommunicerar via musik andra via bild, rörelse, matematik eller drama. Atelieristans roll är bland annat att arbeta med konsten som medel i barnens utveckling. Det innefattar inte enbart bild utan alla de estetiska uttrycksformerna. Rummet den så kallade ateliern som atelieristan skapar för barnen ska vara en plats för utforskande och experimenterande med olika material. Det är viktigt att barnen får olika sinneserfarenheter vilket de får genom att använda sig av skapande på olika sätt i ateliern. Materialet i ateliern bör vara varierande och föränderligt eftersom det är det som intresserar barnen som ska stå i fokus. Häikiö tog upp om något som jag tyckte var så bra och det var att allt material har olika alfabet, leran har ett alfabet, garnet ett annat. Det här fick mig att tänka på något som Braxell (2010, s. 53,54) tog upp om i boken skapande barn. Hon menar att vi människor oberoende av vilken ålder vi är i kan befinna oss i ett klotterstadie, det är inte bara små barn som är i det stadiet. Om du som människa har rikligt med erfarenheter av att arbeta med ett visst material som till exempel datorn, leran eller gipset så utvecklas du och kommer ifrån klotterstadiet snabbare. Vi är alla nybörjare och klottrare till en början innan vi har bekantat oss med materialet. Som atelierista är det viktigt att arbeta med isomorfisk perception vilket innebär att få barnen att förstå sin omvärld utifrån kontraster och olikheter genom sina sinnen. 

Enligt mig tror jag det är viktigt att sänka kraven hos sig själv när det gäller materialkunskap, för om barnen ska våga pröva och göra fel så måste även vi vuxna våga göra misstag. Vill man som pedagog/atelierista signalera till barnen att vi vuxna är experter på allt så lever vi inte riktigt i verkligheten. Om man som vuxen istället signalerar till barnen att något material kan vara svårt att hantera har vi lärt dem att det krävs tid, erfarenhet och att man prövar sig fram för att något ska bli lyckat. Det krävs ofta att man måste göra misstag och fel för att kunna utvecklas och bli en mästare på något.

Efter föreläsningen kring Reggio Emilias pedagogiska filosofi med Tarja Häikiö kan man konstatera att den utgår ifrån värdegrunden som står skriven i läroplanstexterna. Det är en humanistisk värdegrund där ansvarstagande och att måna om varandra är viktiga aspekter. Det är viktigt att lära barnen att de har rättigheter och skyldigheter i samhället i stort. Demokrati är grunden i allt och en öppen kommunikation mellan olika människogrupper är viktiga aspekter. Ett inkluderande förhållningssätt där olikhet och andra värderingar värderas högt. Grunden är att det är barnet som tar initiativet till kunskap där pedagogen eller atelieristan ser till att fånga upp och lyssna in det som barnen intresserar sig för. Reggio Emilia utgår mycket ifrån vygotskijs tankar kring hur barn utvecklas. Det handlar om imitation där barnen härmar varandra eller oss vuxna för att lära sig. Sedan utvecklas det till reproduktion där barnet har utvecklat en nytolkning av till exempel en avbildning av något. Efter det stadiet kan barnet sedan nyskapa någonting. Därför är det viktigt att barnen får se och uppleva saker på olika sätt för att sedan kunna återskapa något. Barnen måste få tillräckligt med erfarenheter för att kunna utvecklas och hitta sin väg till kunskap.

Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern? Utifrån seminarierna och litteraturen som jag tagit del av ligger grunden i ett projektarbete att lyssna in barnens tankar och intressen kring omvärlden. Det är barnens tankar som ska ligga till grund för projektet. Pedagogernas ansvar är att se ett övergripande tema kring det som intresserar barnen. Åberg och Lenz Taguchi förklarar i boken ”Lyssnandets pedagogik” hur de gått tillväga kring olika projekt och hur kråkan fick vara ett tema under en lång period. Barnen hade intresserat sig för kråkor i olika sammanhang och det medförde att pedagogerna startade upp ett kråkprojekt. Det som var viktigt var att utgå från vad barnen redan hade en kunskap om kring kråkor och att sedan kunna ställa öppna frågor till barnen kring vad de ville veta mera om kråkor. Tanken är att skapa ”meningsfulla sammanhang” för barnens lärande och utforskande kring temat. Om barnen vill ta reda på vad kråkan äter kan de på sitt egna sätt få utforska det. Det är också meningen att barnen på olika sätt och med hjälp av olika material kan få undersöka kråkans egenskaper. De kan till exempel spela in hur kråkan låter, de kan få rita eller måla hur den ser ut och så vidare. I ett projekt är det även viktigt att utgå från gruppens tankar för att kunna urskilja den enskilda individens tankar och resonemang.

Som en symbol kan man se ett projektarbete som ett paraply där rubriken på temat är paraplyet och varje liten del av paraplyet blir som flera projekt. Något som är viktigt att tänka på är att låta barnen få bestämma rubriken på projektet. Det är barnen som ställer frågorna till oss och inte tvärt om. Pernilla Mårtensson talade om något som kallas för det liberativa samtalet vilket innebär det magiska mötet med barnen där vi pedagoger inte får ta över och inte ställa för många frågor till dem.

Hur synliggör man och följer processerna med hjälp av pedagogisk dokumentation? Om vi nu leker med tanken att barnen är intresserade av kråkor gäller det att synliggöra lärandet för både barnen, pedagogerna och föräldrarna. Det räcker inte att bara ta kort eller filma projektet för att samla på sig en hög med dokumentation. Det gäller att analysera och diskutera kring det som man på olika sätt dokumenterat. Om till exempel pedagogerna har filmat en sekvens där barnen diskuterar kråkans utseende är det viktigt att pedagogerna tillsammans diskuterar vad de sett och hört barnen resonera kring. Det är även viktigt att de visar barnen filmsekvensen för att barnen ska bli medvetna om hur de lär. Det är också viktigt att dokumentera barnens reaktioner över till exempel filmsekvensen. När pedagogerna på olika sätt dokumenterat barnens lärprocesser är det viktigt att diskutera hur de vill gå vidare kring projektet. Det är av betydelse att pedagogerna kontinuerligt ställer öppna frågor till barnen för att veta hur projektet ska utvecklas. En modell som jag tagit till mig kring projektarbete och dokumentation är att använda sig av cirkelmodellen som grund. Det var under Stina Braxells olika workshops som hon tog upp om just cirkelmodellen. Cirkelmodellen kan pedagoger använda i olika sammanhang men i ett projekt kan man tänka att man först erbjuder barnen att ta del av projektet på ett praktiskt plan sedan dokumenterar pedagogerna vad barnen gör. Efter det momentet reflekterar pedagogerna och barnen över vad de gör för att sedan veta hur de ska gå vidare kring projektets innehåll.

I baslaget diskuterade vi att det är viktigt att erbjuda barnen olika utmaningar och inspirera dem när det gäller olika typer av metoder eller material. Det är viktigt att barnen får se, uppleva och återskapa något som intresserar dem till exempel en bild, en skulptur eller hur en byggnad kan se ut. I baslaget tog vi upp att det i många branscher är bra att härmas medans det inom konsten kan anses som fult att härmas. Men det är just så som människan fungerar vi har alla ett behov av att härma och få inspiration utifrån andras bildvärldar. Det kan vara inspirerande för barnen att arbeta utifrån en konstnär då barnen kan få se olika bilder på hur konstnären till exempel målar. De kan sedan få härma konstnärens stil men få in deras egna uttryck och personlighet i bilden eller skulpturen. 

I kursen fick vi i uppgift att granska en lista med olika material där tanken var att vi skulle bekanta oss med ett material som vi inte kände till så bra. Jag bestämde mig för att blanda olika material där man får en känsla av hur de passar eller inte passar ihop med varandra. Materialen som jag använde mig av var en masonitskiva, en furuträskiva, olika träfigurer, hönsnät, trälim, sågspån, akrylfärg och metall. Efter att jag provat på de här materialen ville jag bara skapa mer och mer. Jag blev mycket inspirerad till att blanda mer material och att utmana sig själv till att våga blanda och testa på olika sätt och vis. Det finns inga begränsningar till vad man kan använda för typer av material bara möjligheter. När man testar och ser vad som händer lär man sig nya saker som med sågspånet. Sågspånet var ett nytt material för mig och det fick mig att jämföra struktur, yta, färgens utseende och andra aspekter. En tanke som slog mig var att man kan testa mer material tillsammans med barnen även om man inte provat på det så mycket själv. Att vara medupptäckare tillsammans med barnen när det gäller material är något som jag tar till mig utifrån den här uppgiften. Även att det inte bara handlar om skapande utan konstruktion och upptäckarglädjen som uppstår när man lär sin ett nytt material.

Något som inspirerade mig oerhört mycket under ett seminarie var en film som Pernilla Mårtensson visade. Filmen var inspelad på en förskola i Reggio Emilia. Här såg vi hur viktigt det är hur rummen är skapta för barnen. Rummen var tydliga med tydligt material som lockade till utforskande på många olika sätt. Det fanns till exempel en matematikhörna där mycket material som handlade om matematik fanns tillgängligt. Man såg att materialen och rummen bidrog till ett aktivt samspel mellan barnen där utveckling och lärande bildar en helhet. Det fanns även ett utklädningsrum där det fanns väldigt mycket olika utklädningskläder som gjorde att barnen kunde klä ut sig till vad de ville. En annan sak som var spännande att se var att det fanns en pedagog i varje rum, till exempel en atelierista i bildrummet och en som spelade instrument i ett musikrum och en annan pedagog i ett konstruktionsrum. Här var det barnen som rörde sig från rum till rum och inte pedagogerna. Här i Sverige är det pedagogerna som springer efter barnen till rummen och inte tvärt om. Det hade varit en dröm att få ha en pedagog i varje sal för att på bästa sätt främja barns upptäckarlust och lärande. Vi fick reda på att de ofta byter ut materialen i rummen och att pedagogerna byter rum för att få en variation i sitt pedagogiska arbete. De använder sig gärna av återvinningsmaterial för att stimulera till upptäckarlust och fantasi hos barnen och så vill jag sträva efter att arbeta med barnen.