Egen skapande bilduppgift 2: Att måla med tusch på spegel. Linnéa Larsson 2012.

Egen skapande bilduppgift 2: Att måla med tusch på spegel. Linnéa Larsson 2012.

Vi har fått i uppgift att presentera ett material för de yngsta barnen som vi arbetar med på vår arbetsplats och vi ska utgå från cirkelmodellen. På avdelningen där jag arbetar är barnen mellan ett och tre år gamla och det var sammanlagt sju barn som fick prova på materialet. De yngsta barnen som fick prova på materialet var ett och ett halvt år och den äldsta var tre.

Presentation enligt cirkelmodellen.

1. Praktik- att erbjuda materialet

Under en samling som vi brukar ha på förmiddagarna presenterade jag materialet för barnen. Barnen fick knacka på en burk och i burken var det en spegel där de kunde se sig själva. Efter det tog jag fram en större spegel och målade av mig själv på spegeln med en tuschpenna, sedan tryckte jag ett blött papper mot spegeln där jag målat med tuschen. Efter några dagar fick barnen i olika omgångar prova på att måla med tusch på spegeln. Barnen fick sitta två och två och även tre gick bra. Tanken var att barnen skulle få prova på materialet och måla med tuschpennorna på sitt fria vis. Det skulle även vara roligt att se hur de samspelade med varandra och vad barnen intresserade sig mest för när det gällde att måla med pennorna på spegel. Mitt förhållningssätt var att låta barnen få leva ut och prova på materialet på sitt sätt.

2. Dokumentation – visa vad barnen gör.

Under tiden som barnen målade på spegeln valde jag att ta kort på processen. Det blev mest kort på det som barnen målat eftersom vi inte får lägga ut bilder på barnen. Utifrån dokumentationen kunde man avläsa att barnen var mycket intresserade och koncentrerade på det nya materialet. Resultatet efter att jag lagt ett blött papper på spegeln där barnen målat var mycket häftigt. Det blev som en blandning av vått i vått och marmorering.

3. Reflektion utifrån när barnen fick måla med tusch på spegel.

Barnen som var mellan två och tre år gamla älskade att måla på spegeln. De gav sig in i uppgiften med hull och hår och var inte rädda för att måla med pennorna. Självklart fick jag vara närvarande och hejda barnen när de började trycka med pennan för hårt mot spegeln då det kunde skada pennans spets. De yngsta barnen som var ett och ett halvt år var mer intresserade av att de överhuvudtaget fick använda sig utav en tuschpenna och valde att inspektera och undersöka pennan istället för att måla på spegeln med den. Om de valde att måla på spegeln gjorde de det med koncentration och försiktighet. Något som var spännande att se i allmänhet var att barnen hjälpte varandra och målade åt varandra. Det i sin tur medförde att det blev en konversation mellan barnen då samspel och språket kommer in i bilden. Barnen var inte rädda för att måla på varandras sidor av spegeln. Något som jag som pedagog upptäckte var att utifrån ett annorlunda material vågade barnen mera att ta för sig och de blev nyfikna på varandras sätt att hantera tuschen på spegeln. Spegeln medförde att barnen kunde sudda ut det som de målade med handen och det gjorde att bilden blev föränderlig. Det ställdes inte lika höga krav på att det skulle bli något som när man målar på ett papper.

När barnen kände att de var färdiga med motivet på spegeln blötte jag ett vanligt ritpapper och tryckte mot motivet på spegeln. Det medförde att barnen blev ännu mer ivriga till att fortsätta göra nya motiv på spegeln. När ett motiv var färdigtryckt fick barnen med hjälp av papper och vatten sudda bort det gamla motivet för att göra ett nytt konstverk. Det kändes som att barnen tyckte det var befriande att ett motiv kunde förändras eller försvinna bara på några sekunder. De tyckte även det var spännande att måla med tuschpennan där det hade blivit blött på spegeln. Men till skut upptäckte de att det inte gick så bra att måla med pennan då.

Barnen har vid flera tillfällen frågat om de får måla på spegel och då har de fått göra det. De har då fått måla fritt precis som vid det första tillfället, frågan är då hur man skulle kunna utveckla uppgiften mera.

4. Planering. Hur går man vidare i materialet?

Något som jag funderade över var att man kan gå vidare med materialet i små steg. När barnen har målat sitt motiv på spegeln kan man som pedagog välja att ta väldigt mycket vatten på pappret för att se vad som händer med motivet. Man kan också prova att se vad som händer om man inte tar något vatten alls på pappret. Det är viktigt att hela tiden inför barnen reflektera om vad som egentligen händer om man gör si eller så för att de ska bli medvetna om varför det blir som det blir. Något som vi inte provade på var att trycka på olika sorters papper med olika färg. Vad händer med färgen på pappret om det är en annan färg än vitt? Vad händer om det är ett mycket tunt papper? Jag tror det är viktigt att vara ännu mera tydlig inför barnen om vad som händer vilket jag ska ta till mig till nästa gång som vi målar på spegel. Att göra barnen medvetna om varje liten detalj och att vara ännu mer utmanande och ställa mer öppna frågor till dem efter att de skapat. En annan sak som barnen skulle kunna prova på är att de får måla mönster på spegeln. Att helt enkelt pendla mellan att få göra fria motiv eller motiv där de kan få måla av former på spegeln för att se vad som händer.  

                           

                                           Här ritar barnen med Tuschpenna på en spegel som jag lagt på ett bord.Tuschpennorna som vi använde var Berol fine vilket egentligen är till för oss vuxna men det var de enda tuschpennorna som fungerade.


Här nedan kan man se resultatet över hur barnens konstverk blev när man tryckte ett vått papper mot motivet som blivit av tuschpennan på spegeln.

 

Här har jag gjort som en utställning av barnens alster i tamburen på förskolan. Ett svart papper som bakgrund är alltid effektfullt.

Examinationsuppgift- Sammanfattning av kursen Atelierista 1. Guldkorn från veckobreven hösten 2012

Sammanfattning av Atelierista- utbildningen kurs 1-guldkorn från veckobreven. Linnéa Larsson 2012

Någonting som jag tog till mig utifrån seminariet med Tarja Häikiö var att man inom Reggio Emilia och som atelierista arbetar utifrån barnens perspektiv och intressen. Det innebär att arbetssättet är föränderligt eftersom alla barngrupper ser olika ut och alla barn är olika och lär sig på olika sätt. Ett barn har 100 språk vilket man menar inom Reggio Emilia och då gäller det att atelieristan ser vilket språk som barnet är intresserad av för att kunna utvecklas. En del barn kommunicerar via musik andra via bild, rörelse, matematik eller drama. Atelieristans roll är bland annat att arbeta med konsten som medel i barnens utveckling. Det innefattar inte enbart bild utan alla de estetiska uttrycksformerna. Rummet den så kallade ateliern som atelieristan skapar för barnen ska vara en plats för utforskande och experimenterande med olika material. Det är viktigt att barnen får olika sinneserfarenheter vilket de får genom att använda sig av skapande på olika sätt i ateliern. Materialet i ateliern bör vara varierande och föränderligt eftersom det är det som intresserar barnen som ska stå i fokus. Häikiö tog upp om något som jag tyckte var så bra och det var att allt material har olika alfabet, leran har ett alfabet, garnet ett annat. Det här fick mig att tänka på något som Braxell (2010, s. 53,54) tog upp om i boken skapande barn. Hon menar att vi människor oberoende av vilken ålder vi är i kan befinna oss i ett klotterstadie, det är inte bara små barn som är i det stadiet. Om du som människa har rikligt med erfarenheter av att arbeta med ett visst material som till exempel datorn, leran eller gipset så utvecklas du och kommer ifrån klotterstadiet snabbare. Vi är alla nybörjare och klottrare till en början innan vi har bekantat oss med materialet. Som atelierista är det viktigt att arbeta med isomorfisk perception vilket innebär att få barnen att förstå sin omvärld utifrån kontraster och olikheter genom sina sinnen. 

Enligt mig tror jag det är viktigt att sänka kraven hos sig själv när det gäller materialkunskap, för om barnen ska våga pröva och göra fel så måste även vi vuxna våga göra misstag. Vill man som pedagog/atelierista signalera till barnen att vi vuxna är experter på allt så lever vi inte riktigt i verkligheten. Om man som vuxen istället signalerar till barnen att något material kan vara svårt att hantera har vi lärt dem att det krävs tid, erfarenhet och att man prövar sig fram för att något ska bli lyckat. Det krävs ofta att man måste göra misstag och fel för att kunna utvecklas och bli en mästare på något.

Efter föreläsningen kring Reggio Emilias pedagogiska filosofi med Tarja Häikiö kan man konstatera att den utgår ifrån värdegrunden som står skriven i läroplanstexterna. Det är en humanistisk värdegrund där ansvarstagande och att måna om varandra är viktiga aspekter. Det är viktigt att lära barnen att de har rättigheter och skyldigheter i samhället i stort. Demokrati är grunden i allt och en öppen kommunikation mellan olika människogrupper är viktiga aspekter. Ett inkluderande förhållningssätt där olikhet och andra värderingar värderas högt. Grunden är att det är barnet som tar initiativet till kunskap där pedagogen eller atelieristan ser till att fånga upp och lyssna in det som barnen intresserar sig för. Reggio Emilia utgår mycket ifrån vygotskijs tankar kring hur barn utvecklas. Det handlar om imitation där barnen härmar varandra eller oss vuxna för att lära sig. Sedan utvecklas det till reproduktion där barnet har utvecklat en nytolkning av till exempel en avbildning av något. Efter det stadiet kan barnet sedan nyskapa någonting. Därför är det viktigt att barnen får se och uppleva saker på olika sätt för att sedan kunna återskapa något. Barnen måste få tillräckligt med erfarenheter för att kunna utvecklas och hitta sin väg till kunskap.

Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern? Utifrån seminarierna och litteraturen som jag tagit del av ligger grunden i ett projektarbete att lyssna in barnens tankar och intressen kring omvärlden. Det är barnens tankar som ska ligga till grund för projektet. Pedagogernas ansvar är att se ett övergripande tema kring det som intresserar barnen. Åberg och Lenz Taguchi förklarar i boken ”Lyssnandets pedagogik” hur de gått tillväga kring olika projekt och hur kråkan fick vara ett tema under en lång period. Barnen hade intresserat sig för kråkor i olika sammanhang och det medförde att pedagogerna startade upp ett kråkprojekt. Det som var viktigt var att utgå från vad barnen redan hade en kunskap om kring kråkor och att sedan kunna ställa öppna frågor till barnen kring vad de ville veta mera om kråkor. Tanken är att skapa ”meningsfulla sammanhang” för barnens lärande och utforskande kring temat. Om barnen vill ta reda på vad kråkan äter kan de på sitt egna sätt få utforska det. Det är också meningen att barnen på olika sätt och med hjälp av olika material kan få undersöka kråkans egenskaper. De kan till exempel spela in hur kråkan låter, de kan få rita eller måla hur den ser ut och så vidare. I ett projekt är det även viktigt att utgå från gruppens tankar för att kunna urskilja den enskilda individens tankar och resonemang.

Som en symbol kan man se ett projektarbete som ett paraply där rubriken på temat är paraplyet och varje liten del av paraplyet blir som flera projekt. Något som är viktigt att tänka på är att låta barnen få bestämma rubriken på projektet. Det är barnen som ställer frågorna till oss och inte tvärt om. Pernilla Mårtensson talade om något som kallas för det liberativa samtalet vilket innebär det magiska mötet med barnen där vi pedagoger inte får ta över och inte ställa för många frågor till dem.

Hur synliggör man och följer processerna med hjälp av pedagogisk dokumentation? Om vi nu leker med tanken att barnen är intresserade av kråkor gäller det att synliggöra lärandet för både barnen, pedagogerna och föräldrarna. Det räcker inte att bara ta kort eller filma projektet för att samla på sig en hög med dokumentation. Det gäller att analysera och diskutera kring det som man på olika sätt dokumenterat. Om till exempel pedagogerna har filmat en sekvens där barnen diskuterar kråkans utseende är det viktigt att pedagogerna tillsammans diskuterar vad de sett och hört barnen resonera kring. Det är även viktigt att de visar barnen filmsekvensen för att barnen ska bli medvetna om hur de lär. Det är också viktigt att dokumentera barnens reaktioner över till exempel filmsekvensen. När pedagogerna på olika sätt dokumenterat barnens lärprocesser är det viktigt att diskutera hur de vill gå vidare kring projektet. Det är av betydelse att pedagogerna kontinuerligt ställer öppna frågor till barnen för att veta hur projektet ska utvecklas. En modell som jag tagit till mig kring projektarbete och dokumentation är att använda sig av cirkelmodellen som grund. Det var under Stina Braxells olika workshops som hon tog upp om just cirkelmodellen. Cirkelmodellen kan pedagoger använda i olika sammanhang men i ett projekt kan man tänka att man först erbjuder barnen att ta del av projektet på ett praktiskt plan sedan dokumenterar pedagogerna vad barnen gör. Efter det momentet reflekterar pedagogerna och barnen över vad de gör för att sedan veta hur de ska gå vidare kring projektets innehåll.

I baslaget diskuterade vi att det är viktigt att erbjuda barnen olika utmaningar och inspirera dem när det gäller olika typer av metoder eller material. Det är viktigt att barnen får se, uppleva och återskapa något som intresserar dem till exempel en bild, en skulptur eller hur en byggnad kan se ut. I baslaget tog vi upp att det i många branscher är bra att härmas medans det inom konsten kan anses som fult att härmas. Men det är just så som människan fungerar vi har alla ett behov av att härma och få inspiration utifrån andras bildvärldar. Det kan vara inspirerande för barnen att arbeta utifrån en konstnär då barnen kan få se olika bilder på hur konstnären till exempel målar. De kan sedan få härma konstnärens stil men få in deras egna uttryck och personlighet i bilden eller skulpturen. 

I kursen fick vi i uppgift att granska en lista med olika material där tanken var att vi skulle bekanta oss med ett material som vi inte kände till så bra. Jag bestämde mig för att blanda olika material där man får en känsla av hur de passar eller inte passar ihop med varandra. Materialen som jag använde mig av var en masonitskiva, en furuträskiva, olika träfigurer, hönsnät, trälim, sågspån, akrylfärg och metall. Efter att jag provat på de här materialen ville jag bara skapa mer och mer. Jag blev mycket inspirerad till att blanda mer material och att utmana sig själv till att våga blanda och testa på olika sätt och vis. Det finns inga begränsningar till vad man kan använda för typer av material bara möjligheter. När man testar och ser vad som händer lär man sig nya saker som med sågspånet. Sågspånet var ett nytt material för mig och det fick mig att jämföra struktur, yta, färgens utseende och andra aspekter. En tanke som slog mig var att man kan testa mer material tillsammans med barnen även om man inte provat på det så mycket själv. Att vara medupptäckare tillsammans med barnen när det gäller material är något som jag tar till mig utifrån den här uppgiften. Även att det inte bara handlar om skapande utan konstruktion och upptäckarglädjen som uppstår när man lär sin ett nytt material.

Något som inspirerade mig oerhört mycket under ett seminarie var en film som Pernilla Mårtensson visade. Filmen var inspelad på en förskola i Reggio Emilia. Här såg vi hur viktigt det är hur rummen är skapta för barnen. Rummen var tydliga med tydligt material som lockade till utforskande på många olika sätt. Det fanns till exempel en matematikhörna där mycket material som handlade om matematik fanns tillgängligt. Man såg att materialen och rummen bidrog till ett aktivt samspel mellan barnen där utveckling och lärande bildar en helhet. Det fanns även ett utklädningsrum där det fanns väldigt mycket olika utklädningskläder som gjorde att barnen kunde klä ut sig till vad de ville. En annan sak som var spännande att se var att det fanns en pedagog i varje rum, till exempel en atelierista i bildrummet och en som spelade instrument i ett musikrum och en annan pedagog i ett konstruktionsrum. Här var det barnen som rörde sig från rum till rum och inte pedagogerna. Här i Sverige är det pedagogerna som springer efter barnen till rummen och inte tvärt om. Det hade varit en dröm att få ha en pedagog i varje sal för att på bästa sätt främja barns upptäckarlust och lärande. Vi fick reda på att de ofta byter ut materialen i rummen och att pedagogerna byter rum för att få en variation i sitt pedagogiska arbete. De använder sig gärna av återvinningsmaterial för att stimulera till upptäckarlust och fantasi hos barnen och så vill jag sträva efter att arbeta med barnen.

Veckobrev Veckorna 49-50 2012

Veckobrev veckorna 49-50 Linnéa Larsson 2012

Vecka 49 seminarium/workshop 3: Barns skapande. Arbete utifrån tema ljud.

Under det här seminariet fick vi lyssna på Sol Morén som är föreläsare och bildkonstnär. Hon berättade om ett projekt som hon tillsammans med Anders Lind startade och det handlade om ljudbilder. Tanken med projektet var att de skulle finna kreativa former att arbeta med ljud och musik med barn. Morén visade tydliga prototypbilder liknande trafikbilder för barnen som i sin tur fick tolka och ljudsätta bilderna med sina egna röster. Barnens röster spelades in och redigerades för att passa till den aktuella bilden som de tolkat. När de var färdiga med materialet visade de återigen bilderna för barnen och då var även barnens röster med som ett komplement till bilderna. Morén tog även upp om ljudmemory som handlar om att kunna koppla ihop en bild med ett ljud. Eftersom det här tillfället skulle vara en workshop fick vi inom våra basgrupper komma på en uppgift kring ljud och bild som skulle kunna tillämpas i en barngrupp. Tanken var att alla basgrupper skulle få prova på varandras uppgift. I min basgrupp skrev vi ner en saga utifrån egna bilder där vi även skulle lägga till ett ljud till bilderna. Vi ritade två bilder var och utifrån bilderna skrev vi ner en saga med ett passande ljud. Var och en drog en bild som fick leda sagans innehåll framåt. Utifrån våra bilder fick en annan grupp prova på att göra en saga utifrån dem och göra ett passande ljud till bilderna. Det var spännande att ta del av varandras olika uppgifter kring ljud och bild och framförallt att lyssna till de andras tankar. Några av de tankar som jag tog till mig från de andra var att man kan utforska vilka ljud som är förknippade med olika material. Det går att göra ljud av olika material som till exempel papper, metall eller garn. Sedan kan man spela in det ljudet och då blir det som en rörelse av ljud. Det går även att lyfta fram mångfalden av ljud till exempel vad väcker ljuden för känslor? Man kan skilja mellan mjuka och hårda ljud och så vidare. Det går även att använda sig av mobilen för att spela in olika ljud där man kan analysera ljudens olika egenskaper.

Veckobrev vecka 50. Eget arbete 3: Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern? Hur synliggör man och följer processerna med hjälp av pedagogisk dokumentation?

Hur lägger man upp ett projektarbete i ateliern?

Utifrån seminarierna och litteraturen som jag tagit del av ligger grunden i ett projektarbete att lyssna in barnens tankar och intressen kring omvärlden. Det är barnens tankar som ska ligga till grund för projektet. Pedagogernas ansvar är att se ett övergripande tema kring det som intresserar barnen. Åberg och Lenz Taguchi förklarar i boken ”Lyssnandets pedagogik” hur de gått tillväga kring olika projekt och hur kråkan fick vara ett tema under en lång period. Barnen hade intresserat sig för kråkor i olika sammanhang och det medförde att pedagogerna startade upp ett kråkprojekt. Det som var viktigt var att utgå från vad barnen redan hade en kunskap om kring kråkor och att sedan kunna ställa öppna frågor till barnen kring vad de ville veta mera om kråkor. Tanken är att skapa ”meningsfulla sammanhang” för barnens lärande och utforskande kring temat. Om barnen vill ta reda på vad kråkan äter kan de på sitt egna sätt få utforska det. Det är också meningen att barnen på olika sätt och med hjälp av olika material kan få undersöka kråkans egenskaper. De kan till exempel spela in hur kråkan låter, de kan få rita eller måla hur den ser ut och så vidare. I ett projekt är det även viktigt att utgå från gruppens tankar för att kunna urskilja den enskilda individens tankar och resonemang.

Hur synliggör man och följer processerna med hjälp av pedagogisk dokumentation?

Om vi nu leker med tanken att barnen är intresserade av kråkor gäller det att synliggöra lärandet för både barnen, pedagogerna och föräldrarna. Det räcker inte att bara ta kort eller filma projektet för att samla på sig en hög med dokumentation. Det gäller att analysera och diskutera kring det som man på olika sätt dokumenterat. Om till exempel pedagogerna har filmat en sekvens där barnen diskuterar kråkans utseende är det viktigt att pedagogerna tillsammans diskuterar vad de sett och hört barnen resonera kring. Det är även viktigt att de visar barnen filmsekvensen för att barnen ska bli medvetna om hur de lär. Det är också viktigt att dokumentera barnens reaktioner över till exempel filmsekvensen. När pedagogerna på olika sätt dokumenterat barnens lärprocesser är det viktigt att diskutera hur de vill gå vidare kring projektet. Det är av betydelse att pedagogerna kontinuerligt ställer öppna frågor till barnen för att veta hur projektet ska utvecklas. En modell som jag tagit till mig kring projektarbete och dokumentation är att använda sig av cirkelmodellen som grund. Cirkelmodellen kan pedagoger använda i olika sammanhang men i ett projekt kan man tänka att man först erbjuder barnen att ta del av projektet på ett praktiskt plan sedan dokumenterar pedagogerna vad barnen gör. Efter det momentet reflekterar pedagogerna och barnen över vad de gör för att sedan veta hur de ska gå vidare kring projektets innehåll.

Veckobrev veckorna 47-48

Veckobrev veckorna 47-48 Grupparbete i baslag där vi utgick från Stina Braxells Seminarium: Barns skapande och visuella språk.

Under ett besök på Johannas arbetsplats diskuterade vi i baslaget frågor kring projektarbete och ateliern som pedagogisk miljö. Frågorna var följande: vilka material och hur kan miljöns utformning bidra till att barns estetiska läroprocesser främjas? Vilket förhållningssätt krävs av atelieristan/pedagogen för att barns processer blir levande? Hur kan man använda pedagogisk dokumentation som ett verktyg för att arbeta med ett bildpedagogiskt projekt? När vi diskuterade de här frågorna inspirerades vi av vad Stina Braxell tog upp på seminariet i vecka 47 kring barns skapande och visuella språk. Braxell tog bland annat upp att det är pedagogernas förhållningssätt som påverkar hur barnen uttrycker sig på olika sätt. Det handlar även om hur vi bemöter barns bilder och vilka frågor vi pedagoger ställer till barnen när de till exempel målat en bild.  Det är inte meningen att vi ska rita åt barnen utan att inspirera dem till att prova på olika material och metoder. Grunden ligger i att det ska vara en bra miljö för barnen att vistas i. Det är viktigt att det finns en pedagog som är nyfiken på barnens intressen eftersom det ofta är de egna idéerna som är motorn i skapandet och inte det som jag säger att du ska göra som Stina tog upp på seminariet

Fråga 1: vilka material och hur kan miljöns utformning bidra till att barns estetiska läroprocesser främjas? Här diskuterade vi i baslaget att det är viktigt att ha materialet tillgängligt för barnen. När materialet finns tillgängligt är det också viktigt att lära barnen om rättigheter och skyldigheter eftersom det inte är okey att slösa på färgen utan att ta lagom mängd. Det handlar också om att lära barnen att vara försiktig med varandras alster, för det är inte acceptabelt att förstöra en annans teckning, målning eller skulptur. Något som också är av vikt är att materialet ska vara attraktivt för ögat och att det finns en tydlighet kring hur materialen är placerade. Det är inte spännande eller lustfyllt att måla med färger som ser smutsiga ut och inte heller när det är oreda på materialet. Ett smart sätt kan vara att lägga i färger i olika barnmatsburkar eller kryddburkar för att det inte ska gå åt för mycket färg. Man kan även blanda flaskfärg med vatten för att den ska hålla längre.

Fråga 2: Vilket förhållningssätt krävs av atelieristan/ pedagogen för att barns processer blir levande? Vi diskuterade att det är viktigt att erbjuda barnen olika utmaningar och inspirera dem när det gäller olika typer av metoder eller material. Det är viktigt att barnen får se, uppleva och återskapa något som intresserar dem till exempel en bild, en skulptur eller hur en byggnad kan se ut. I baslaget tog vi upp att det i många branscher är bra att härmas medans det inom konsten kan anses som fult att härmas. Men det är just så som människan fungerar vi har alla ett behov av att härma och få inspiration utifrån andras bildvärldar. Det kan vara inspirerande för barnen att arbeta utifrån en konstnär då barnen kan få se olika bilder på hur konstnären till exempel målar. De kan sedan få härma konstnärens stil men få in deras egna uttryck och personlighet i bilden eller skulpturen.  

Fråga 3: Hur kan man använda pedagogisk dokumentation som ett verktyg för att arbeta med ett bildpedagogiskt projekt? Här diskuterade vi att det är viktigt att utgå från gruppen när man ska använda sig av pedagogisk dokumentation. I gruppen utvecklas och lär sig barnen mera och i gruppen är individen viktig i sig. Om barnen till exempel får arbeta utifrån grodan böckerna där det kan komma upp frågor om vad man är bra på är det viktigt att barnen får arbeta i grupp. I gruppen kan man då se vad barnen tycker att de är bra på och man synliggör olikheterna i gruppen. Man ser då både likheterna och olikheterna i gruppen. Det kan även handla om att använda sig av ett material som alla barnen får prova på. När barnen använder sig av materialet kan man observera både hur lika eller hur olika de använder materialet och vilka strategier de väljer när de har materialet i sin hand. Under tidens gång är det viktigt att kontinuerligt stanna upp och ställa frågor till barnen kring det som de arbetar med. Då är det viktigt att kontinuerligt dokumentera det som barnen arbetar med på olika sätt till exempel genom film eller foto på barnens arbetsprocess. Det är viktigt att barnen hela tiden får vara delaktiga kring dokumentationen och både få se det som pedagogerna dokumenterat och prata kring det. Men det är också viktigt att barnen får dokumentera själva och det kan handla om att de själva får ta bilder på sin bildprocess och då ser man ännu mera barnens perspektiv på deras egen utvecklingsprocess.  

Under vår baslags träff fick vi även lära oss hur man kan rita med tusch på spegel. Tanken är att man sedan använder ett blött papper för att trycka mot spegeln, då blir det som man ritat med tuschen på spegeln ett avtryck på pappret. Det blev som ett tryck fast man bara kan göra det en gång. Det har jag nu provat på med mina barn på förskolan vilket jag kommer att förklara om till den skapande bilduppgiften nummer två.

Veckobrev vecka 45-46 pedagogisk dokumentation och projektarbete i Reggio Emilia

Veckobrev vecka 45 Seminarium: Dokumentation kring projektarbete.

Under seminariet tog Mia Andersson upp om olika exempel på hur man kan ta tillvara på barns intressen och bygga vidare på dem. Det handlar om att lyssna in barnens tankar och genomskåda deras intressen, sedan kan en vuxen bestämma ingången till projektet men barnen bestämmer fortsättningen. Under projektets gång observerar, dokumenterar och sammanställer pedagogerna vad de ser. När dokumentationen är färdig visar pedagogerna materialet för barnen så att de kan samtala om vad de gjort tillsammans. Efter det tillför barnen och pedagogerna något nytt till projektet, det kan handla om någon ny upplevelse, ett nytt material eller en ny fråga. Någonting som jag kom att tänka på var att man som pedagog ofta är mycket dålig på att visa barnen det som man på olika sätt dokumenterat i barngruppen. Det är viktigt att få in en rutin på att visa barnen till exempel bilder på dem eller filmer för att de ska kunna reflektera mer över deras utveckling och identitet. En bra utgångspunkt hade varit att dokumentera eller filma barnens reaktioner när de får se sig själva på film eller på bild. Då synliggör man deras tankar kring vad de lärt sig eller reagerat över under projektets gång. Det blir också lättare för pedagogerna att se vad som intresserade barnen mest i projektet för att kunna gå vidare.

En annan aspekt som är viktig när pedagoger dokumenterar är att synliggöra gruppen för att se hur barnen utvecklas individuellt och hur de är och vilken roll de har i gruppen. I boken ”Att göra lärandet synligt” tar författarna upp om att det är viktigt att barnen får uppleva saker tillsammans för att utvecklas och att olikhet ska ses som en tillgång i gruppen. På sidorna 40-41 tar författarna upp om olika frågor kring olikhet, som till exempel om alla olikheter är accepterade och att det är viktigt att barnen både får erfarenhet av olikheter och likheter i en grupp. Det kan handla om att barnen får prova på samma material men att de bearbetar materialet på olika sätt och då ser pedagogerna och barnen både olikhet och likhet i en gemensam aktivitet. Jag tror det är viktigt att visa för barnen att alla är olika och att det är en tillgång att göra saker på olika sätt för att alla ska kunna utvecklas i både tankar och agerande.

Veckobrev vecka 46 Seminarium: Projektarbete i Reggio Emilia.

Under det här seminariet hade vi en föreläsare som hette Pernilla Mårtensson. Hon berättade för oss om hennes bild av hur de arbetar kring projektarbete i Reggio Emilia. Av tradition i Sverige kan man tänka att ett projekt kan översättas till tema hösten men ett projektarbete utifrån Reggio Emilia är mer rörligt. Som en symbol kan man se ett projektarbete som ett paraply där rubriken på temat är paraplyet och varje liten del av paraplyet blir som flera projekt. Något som är viktigt att tänka på är att låta barnen få bestämma rubriken på projektet. Det är barnen som ställer frågorna till oss och inte tvärt om. Föreläsaren talade om något som kallas för det liberativa samtalet vilket innebär det magiska mötet med barnen där vi pedagoger inte får ta över och inte ställa för många frågor till dem. Vi pedagoger går in och designar deras lärstrategier tills vi designar in för att utmana dem. Det är vi pedagoger som ska ansvara för att det blir ett lärande i projektet. Projektet kan handla om Pokémon som möter spindelmannen eftersom det är det som intresserar barnen som ska stå i fokus. Men det är vårt ansvar att se ett lärande i pokémon eller spindelmannen.

Något som inspirerade mig oerhört mycket var en film som Pernilla visade. Filmen var inspelad på en förskola i Reggio Emilia. Här såg vi hur viktigt det är hur rummen är skapta för barnen. Rummen var tydliga med tydligt material som lockade till utforskande på många olika sätt. Det fanns till exempel en matematikhörna där mycket material som handlade om matematik fanns tillgängligt. Man såg att materialen och rummen bidrog till ett aktivt samspel mellan barnen där utveckling och lärande bildar en helhet. Det fanns även ett utklädningsrum där det fanns väldigt mycket olika utklädningskläder som gjorde att barnen kunde klä ut sig till vad de ville. En annan sak som var spännande att se var att det fanns en pedagog i varje rum, till exempel en atelierista i bildrummet och en som spelade instrument i ett musikrum och en annan pedagog i ett konstruktionsrum. Här var det barnen som rörde sig från rum till rum och inte pedagogerna. Här i Sverige är det pedagogerna som springer efter barnen till rummen och inte tvärt om. Det hade varit en dröm att få ha en pedagog i varje sal för att på bästa sätt främja barns upptäckarlust och lärande. Vi fick reda på att de ofta byter ut materialen i rummen och att pedagogerna byter rum för att få en variation i sitt pedagogiska arbete. De använder sig gärna av återvinningsmaterial för att stimulera till upptäckarlust och fantasi hos barnen och så vill jag sträva efter att arbeta med barnen.

Egen skapande bilduppgift 1 fortsättning på processen i mötet med olika material.

Egen skapande bilduppgift 1 fortsättning på processen i mötet med olika material.

I materialöversikten som vi fick i uppgift att granska var det många av materialen som jag har testat. De materialen som jag känner mig säkrast med är de tvådimensionella materialen eftersom jag ägnat en stor del av mitt liv till att måla. Självklart känner man sig inte säker på alla det finns material som man tycker mer eller mindre om att arbeta med. Det handlar också om hur lätt eller svårt det är att få tag på materialet. När det gäller de tredimensionella materialen har jag provat på de klassiska materialen så som lera, gips eller papier-maché mm. Något som jag aldrig har provat på är sågspån vilket jag nu har testat ihop med andra material.

Jag bestämde mig för att blanda olika material där man får en känsla av hur de passar eller inte passar ihop med varandra. Materialen som jag använde mig av var en masonitskiva, en furuträskiva, olika träfigurer, hönsnät, trälim, sågspån, akrylfärg och metall.

Min process i mötet med materialet: Min tanke var att göra två tavlor av blandat material där underlaget till tavlorna fick bli en masonitskiva och en furuskiva. Jag började med att använda trälimmet som jag hällde på över träskivorna. Den ena tavlan skulle föreställa en skog där fyra älgar gick och spatserade bakom ett stängsel och den andra en fri älg som stod på en rund träfigur ovanför stängslet. Jag hade en påse med blandat trämaterial, bland annat färdiga träfigurer så som älgmallar av trä och olika former. Det var roligt att använda färdiga figurer att sätta på tavlan för beroende på vart man placerar figurerna blir det olika känsla och utryck. När man placerar olika former och figurer på olika ställen över skivorna så tränar man upp komposition. Trälimmet försökte jag forma till träd på den ena tavlan och bara två ytor på den andra tavlan. Sedan blandade jag i akrylfärg i trälimmet och upptäckte att färgen blev klarare och glansigare tack vare trälimmets struktur. Nästa moment var att blanda i sågspån i limmet och färgen. Det krävdes att man tog mycket trälim i sågspånet för att det skulle fastna på skivan. Jag använde en palettkniv till att bearbeta in sågspånet i trälimmet. Det blev en häftig struktur av sågspånet där ytan blev knagglig och utseendet blev mer jordigt och färgen mer murrig. I den ena tavlan blandade jag sågspån över hela skivan medans jag i den andra tavlan bara blandade sågspån över halva skivan. Det medförde att där jag inte hade blandat i sågspån blev ytan och färgen mer klar och glansig. Det sista som jag satte fast på tavlorna var hönsnät. Hönsnätet skulle föreställa stängsel på tavlorna. På den ena tavlan vek jag hönsnätet tre gånger och plattade till det sedan satta jag fast det med hjälp av häftpistol. På den andra tavlan vek jag inte hönsnätet utan satte fast det som det var. Syftet var att testa materialen och inte att det skulle bli ett proffsigt resultat.

Av en metallbit tillverkade jag en wc-skylt som fick hänga på vår toalettdörr. Det var roligt och enkelt att tillverka. Det var bara att klippa ut formen med hjälp av en metallsax och sedan fila kanterna jämna med en fil. Ordet wc skrev jag med hjälp av en hammare och så var det färdigt. I mitt veckobrev som jag skrev under vecka 40 och 41testade jag enbart metallen vilket var ett otroligt roligt material att prova på men även mycket utmanande då man inte är van vid det.

Hur påverkas jag av materialen och vad väcker de för tankar hos mig? Efter att jag provat på de här materialen vill jag bara skapa mer och mer. Jag blev mycket inspirerad till att blanda mer material och att utmana sig själv till att våga blanda och testa på olika sätt och vis. Det finns inga begränsningar till vad man kan använda för typer av material bara möjligheter. När man testar och ser vad som händer lär man sig nya saker som med sågspånet. Sågspånet var ett nytt material för mig och det fick mig att jämföra struktur, yta, färgens utseende och andra aspekter. En tanke som slog mig var att man kan testa mer material tillsammans med barnen även om man inte provat på det så mycket själv. Att vara medupptäckare tillsammans med barnen när det gäller material är något som jag tar till mig utifrån den här uppgiften. Även att det inte bara handlar om skapande utan konstruktion och upptäckarglädjen som uppstår när man lär sin ett nytt material. Att lära sig av misstag gör att man utvecklas och till nästa gång ska jag grunda träskivorna med olika färger innan jag lägger på lim eller annat material. Det gör att träet blir stabilare och att färgen får fram en annan lyster. En annan sak som jag tänkte på var att man inte alltid behöver blanda för mycket olika material. Enkelhet är ibland det bästa om man vill att uttrycket ska vara mer tydligt.

Här är materialet och verktygen som jag använde trälim, sågspån,

träskivor, pensel, akrylfärg, hönsnät osv. 

Här är början på de båda tavlorna i trä den ena är av masonit och den andra av furu.

Här har jag börjat måla ut trälimmet och limmat på figurer på skivorna.

Här har jag börjat blandat i akrylfärg i trälimmet.

Här har jag blandat i sågspånet i trälimmet och akrylfärgen.

Det slutgiltiga resultatet av masonitmålningen där älgarna går bakom stängslet i vinterskogen.

Stängslet är av hönsnät.

Det slutgiltiga resultatet av materialtest på furuskiva.

Här är älgen fri och man får använda sin fantasi om var älgen står.

Kanske står den på en kulle eller också så är älgen på en stjärna eller planet fri från älgjakten.

Man kan också se det som att älgen är djurens konung.

Sågspånet har jag blandat i på halva träskivan, bara där färgen är cerise. På den andra halvan där färgen är turkås har jag inte blandat i sågspån.

Här ser man den klara och glansiga färgen som blev av trälimmet och akrylfärgen ihop.

Närbild på hur resultatet blev, det har dock inte torkat här.

Här är wc- skylten av metall.

Wc-skylten i metall.

Baksidan av plåten.

Veckobrev v 44 Föreläsning om Reggio Emilias pedagogiska filosofi med Tarja Häikiö.

Vad: Föreläsning om Reggio Emilias pedagogiska filosofi med Tarja Häikiö.

Efter föreläsningen kring Reggio Emilias pedagogiska filosofi kan man konstatera att den utgår ifrån värdegrunden som står skriven i läroplanstexterna. Det är en humanistisk värdegrund där ansvarstagande och att måna om varandra är viktiga aspekter. Det är viktigt att lära barnen att de har rättigheter och skyldigheter i samhället i stort. Demokrati är grunden i allt och en öppen kommunikation mellan olika människogrupper är viktiga aspekter. Ett inkluderande förhållningssätt där olikhet och andra värderingar värderas högt. Grunden är att det är barnet som tar initiativet till kunskap där pedagogen eller atelieristan ser till att fånga upp och lyssna in det som barnen intresserar sig för.

Hur: Som atelierista gäller det att skapa en pedagogisk miljö där dokumentation, kreativitet, fantasi, utforskande och grafisk sammanställning bildar en helhet. Det är viktigt att koppla ihop den helheten med relationer, föräldrasamverkan, projektarbete och ett processorienterat arbetssätt. Inom Reggio Emilia arbetar man i projekt där kunskap uppstår i processer och metoderna förändras eftersom barngrupperna ser olika ut. Inom reggio vet man inte var ett projekt kommer att sluta med. Det kan börja med tema snigel men sluta med något annat där processen är det viktiga.

Varför: Den pedagogiska miljön ska vara genomtänkt och utgå från barnens livsvärld. Det kan handla om att göra en motorikhörna för de allra yngsta där de kan känna och klättra på saker som är i deras höjd. De visuella koderna i rummet är mycket viktiga. Det handlar om att barnen får uppleva och se saker som är i deras höjd. Speglar och ljusbordsprojektorer är exempel på koder i miljön som är mycket användbara för barns visuella utveckling. Koderna och det visuella seentet är utvecklande för barnets hela utveckling som till exempel barns identitet, seendet, upptäckarglädjen, det utforskande och den grafiska framställningen som innebär att upptäcka svarta linjer. Reggio Emilia utgår mycket ifrån vygotskijs tankar kring hur barn utvecklas. Det handlar om imitation där barnen härmar varandra eller oss vuxna för att lära sig. Sedan utvecklas det till reproduktion där barnet har utvecklat en nytolkning av till exempel en avbildning av något. Efter det stadiet kan barnet sedan nyskapa någonting. Därför är det viktigt att barnen får se och uppleva saker på olika sätt för att sedan kunna återskapa något. Barnen måste få tillräckligt med erfarenheter för att kunna utvecklas och hitta sin väg till kunskap.

Just nu i min pedagogiska verksamhet arbetar vi med barn från ett till tre års ålder. Vi pedagoger har upptäckt att barnens intressen ligger i att bygga kojor och att få känna på och uppleva saker i rummet. Jag tog mig friheten att ta tillvara på en stor kartong som barnen sedan kan få använda som en koja eller snarare ett upplevelserum. Min tanke är att först göra kartongen stabil genom att klistra på hårdare papper med hjälp av tapetklister. I kartongen har jag skärt ut stjärnor och ringar i taket, olika former i kanten av kartongen och gjort som en öppning där barnen ska kunna gå in och ut. När kartongen sedan är stabil ska barnen få hjälpa till att måla och klistra fast papper på den så att de blir delaktiga. I det sista skedet när barnen har målat klart tänkte jag sätta fast bilder på alla barnen i gruppen där de får upptäcka sig själva och de andra barnen i gruppen på ett lekfullt sätt. Man kan sätta korten både utanpå och inuti kartongen för att fånga barnens upptäckarglädje. Inuti kartongen ska jag även sätta mjuk bubbelplast som de kan sitta skönt på och eventuellt något material som de kan känna på. Tanken är att barns alla sinnen ska få stimuleras.